utanproblem

Ibland tänker jag på hur det var att vara liten. 

Var jag verkligen glad?

På alla bilder ser jag ut som världens gladaste unge men jag tror inte på det.

Inget speciellt hade egentligen inträffat ännu. Ändå var ångesten så jävla hård redan då. 

 

En känsla utan med en enda symbolik; jag dör hellre än att fortsätta utsätta mig för dessa.

Tankarna de flesta beskriver att de fick i tonåren kan jag applicera på mig själv vid 5 års ålder.

 

Självhatet, känslan av att vara oälskad, hatad och en dålig människa på alla sätt.

 

Vad är skillnaden på att vara 4 och 21?

– Att jag kan sätta ord på mina känslor istället för att bara vilja skrika, gråta och dö.

Även fast det är det enda jag vill fortfarande