511
känner mig ständigt misslyckad, patetisk och feg.
Vad hände med den starka lilla tjejen som inte tog någon skit och levde som hon kände?
ORKAR INTE ATT DET SKA VAR SÅ HÄR
kroppsvätskor
Kroppsvätskor som forsar ut ur kroppen
svett och spott från vreden och skriken
spya efter det illamående du ger mig
brännande tårar som irriterar hela ansiktet med dess salt
blod från armarna och låren
långsamt och plågande uppskurna
endast för att bevisa för mig själv att det finns värre smärta
En smärta värre än den du orsakar mitt hjärta
Like a drugaddict without his LSD
Känner mig som världens fegaste tjej. Jag vågar inte ens ta kontakt med mina bästa vänner med rädsla för att bli sviken. Jag vet att de ska ha filmkväll. Alla mina vänner från skolan typ. Men jag vågar inte fråga om jag kan joina dem. Bara för att jag vet att de inte vill ha mig där. Jag vet att de inte skulle säga nej om jag frågade men själva grejen med att veta att de inte vill ha mig där skulle ta kål på mig.
Känner mig bara allmänt jävla anti allt och ledsen. Så jag väljer alltså att sitta hemma och deppa över mitt liv? Ensam, då ingen i familjen är hemma. Ja, faktiskt. Hellre ensam på riktigt än att sitta i ett rum fyllt med andra och känna mig ensam där. Snälla, jag vill inte. Orkar inte. Vägrar gå tillbaka till känslorna från mellanstadiet igen. Tårarna bränner bakom ögonlocken bara jag tänker på det. Särskilt dagar som dessa. Jag behöver någon att krama.
Någon som vill ha mig.
...
Saknar att ha något att tro på
I've wating here for you
Vad fan gjorde jag hemma igår kväll... Varför var jag inte ute, drack öl, hetsrökte mentholcigg och skrattade? Fattar inte vad som hände. Somnade halv 11 i min egen ensamhet och nästan njöt av det. Fast fortfarande så fanns den där känslan i bröstet om att jag var ensam.
"Glöm ej den som vandrar ensam" står det skrivit på min vänstra underarm med bläck. Men om det är jag som vandrar ensam då? Hur ska jag kunna få andra att inte glömma mig? Och om de redan har glömt mig.. hur ska jag få dem att återupptäcka mig?
I just couldn't say
Denna bloggen är till för mig. Endast mig. och ni sorgliga jävlar som vill ta del av mitt liv såklart. Jag kommer att vara anonym, inte skriva ut riktigt namn, plaster eller liknande för att inte hamna i problem. Jag behöver bara någonstans att samla mina tankar.
allt som behöver förklaras om mig är följande punkter:
-Tjej
-17 år
-Singel
-Lever i kärnfamilj
-och har nog ett jävligt normalt liv.
Kanske det som är problemet?
